Planer på förändring

Published 23 mars, 2017 by aspergerblues

Ja jag har bott i den jommun jag bor i sedan 2013 och hit flyttade jag pga att jag blev kär i en man som numera är mitt ex. Jag behöver nu härifrån. Så nu söker jag bostad på en helt annan plats i landet. Har hittat ett gäng likasinnade knäppisar som vill ha mig närnare sig

Det är inte så bara att flytta när man har diagnos inom npf. Stödinsatser från samhället måste funka så det måste man kolla upp. Men gänget jag hittat är inne nps – sfären. Antingen med egen diagnis eller anhörig till personer med diagnos. Och vågar man inget står man helt still och det vill jag inte.

Singellivet plågar mig rätt hårt. Samtidigt får man inte verka desperat. Dessutom är jag nog för udda för att någon ska fixa en relation med mig. Jag får dokusera på vänner och katter istället.

Annonser

Vanmakt och frustration.

Published 28 februari, 2017 by aspergerblues

Jag lever med en känsla av vanmakt och frustration sedan ett misslyckande till att ta itu med mitt liv. Det var en bra plan på papperet men allt gick åt skogen. Jag har börjat fundera uti ytterligare en plan men den känns oreslstisk. En isla puttrar i mig över att mitt liv aldrig går bra någon gång. Hela tiden dessa bakslag

Ingenting tycks gå som jag vill. Drömmar som spricker. Samhäklet som går i kras. Och jag är ständigt så förbannat trött. Det känns som att luvet dränerar mig på energi och jag kan ej vila bort tröttheten.När ska jag få leva någon gång? När? Ett värdigt liv känns som ett skämt inom mig. Vadå värdigt liv? Glöm det. 

Drömmar man får ge upp hela tiden. Nej jag tror inte längre på det här. Jag verkar inte har någon uppgift i livet så vad gör jag här? Varför är jag här ens? Jag verkar mest kunna ställa till med problem och skrämma bort folk. 

Mannen i inläggen

Published 10 september, 2016 by aspergerblues

Nej jag är inte ihop med mannen jag skrev om i tidigare inlägg. Jag behöver en man som har likvärdig behåvningsprofil som jag och som problemfritt kan dtå den han är och kan svara för sig. Jag behöver en man som fixar att vara anträffbar och som fixar att komma vid avtalad träff.  Dessa krav uppfyllde inte mannen från dejtingsajten. Han är troligen för lågbegåvad. Han sa saker om sig som jag idag har dtora tvivel om dom är sanna. Jag tror inte längre på dom. Han har nog inget förstånd att förstå att man bör säga sanningen när man vill ha en partner. Jag tror att han får leva ensam. Tyvärr gäller samma sak mig. Den energin som krävs har inte jag tyvärr. Så jag har gett upp. 

Nä jag kan inte…

Published 3 augusti, 2016 by aspergerblues

Nä jag kan inte. Leva utan dig. Kan det inte. Jag har fått känslor så nu kan jag inte. Skrev meddelande till dig sent igår och ett idag. Mitt hjärta har valt dig och då går det inte. Men nu har jag hemska kval. Tänk om du inte förlåter mig. Tänk om du ger upp mig vännen. 

Att leva ensam är inget jag vill. Ensamheten skrämmer mig. Ja jag vet, jag har saker att ta itu med men ensam orkar jag inte. Ensam vågar jag inte. Jag ber till dom högre makterna att det inte är kört. Snälla ge mig en chans till. Snälla….

När hjärtat väljer fel…

Published 2 augusti, 2016 by aspergerblues

Då blev det slut nu då. Måste hitta ett sätt att glömma dig. Gråt och gå vidarw brukar det heta. Som hsp är det inte så lätt att klippa av. Likt en tejpremsa klistrar du dig fast i mitt minne. Hela våren och hela sommaren har gått och allt som blev kvar är ett djupt sår. 

Många säger att allt du sa var lögner. Jag tror inte på dom. Men du måste ha något problem. För du verkar ha problem med att konversera. Att prata. Sum är du inte och heller inte döv. Så något annat måste det vara. 

Så nu blir jag enam. Mer ensam än någonsin.ja det varitt beslut. Varför känns det så fel när jag vet att det inte skulle fungera. Det gör så ont. Sluta älta säger folk. Men dom har fan ingen aning om vilken ruin jag har inom mig nu. Alla har sina sätt att bearbeta sorger och besvikelser på. Jag skriver detta för detta är min blogg. Orkar ingen läsa det kvittar det. Jag skapade bloggen mest för min egna skull.

Jag slits sönder

Published 9 juli, 2016 by aspergerblues

Jag slits sönder. Jag vet att det är något som inte stämmer och du vågar inte prata med mig. Du svarar mig med korta fraser som inte säger mig någonting. Om jag ändå hade vetat vad som rör sig inom dig. Men du kan eller vill inte berätta. Jag gråter i förtvivlan för jag når inte fram till dig. Du är som en mur framför mig och du säger inte ett ord. 

Jag går sönder i tusen bitat. Vad ska jag säga? Eller vad ska jag göra? Tankarna mal inom mig och jag känner smärtan. Varför kan du inte prata med mig? Du är inte för blyg för att kramas men vad hindrar dig från att prata? Jag vill ha en ledtråd. En liten ledtråd. Snälla säg nåt. Och ditt sätt att bara logga ut från samtalet. Hjälp mig någon. Snälla hjälp. 

Öppet brev till en man

Published 8 juli, 2016 by aspergerblues

Det har gått 5 månader sedan jag första gången tog kontakt med dig. Jag föll för din sockersöta presentationstext på en dejtingsajt. Vi träffades en månad senare. Vilket var något av det mest pinsamma jag varit med om. Jag chockades av din tafatta blyghet. Detta hade jag aldrig varit med om. 

Jag har under dessa månader försökt få dig att öppna upp för mig. Prata med mig. Men du är bara tyst. Jag har försökt att få dig att berätta något som kan få mig att förstå. Men du säger ingenting. Jag är frustrerad och tokledsen på samma gång. Du kan ju inte få någon hjälp om du inte berättar vad det är. 

Du har berättat att du sörjer över att inte ha någon att dela vardagen med. Men ingen orkar med någon som är tyst hela tiden. Man hinner få en nassa tankar om vad som kan vara fel. Otrohet eller illegal verksamhet. Eller andra negativa ting. Jag hade varit beredd på att hjälpa dig men hur ska jag kunna när jag inget vet?

Jag vänder mig ut och in för att försöka förstå men jag når inte fram. Jag är bara så ledsen. Du säger att du inte ger upp. Men din tystnad får mig att ge upp. För hur många tårar ska jag behöva fälla i känslan av vanmakt? Det gör ont i mig. Förbannat ont.