Mina drömmar spricker hela tiden.

Publicerat 7 mars, 2018 av aspergerblues

Då har det gått lång tid sedan jag gjort något inlägg här. Men mitt liv är verkligen ingen höjdare just nu. Jag har hamnat helt fel och jag verkar inte kunna ta mig härifrån. Det finns faktorer som jag ej kan styra över. Jag känner att jag håller på att tappa mitt liv. Jag känner mig frustrerad och desperat.

Jag lever på varaktig sjukersättning sedan 2010 och jag börjar bli trött på det. Men är man 47 år kan man typ sluta drömma. Jag vill göra mer av mitt liv men mitt liv tog slut 2010 då jag fick sjukersättning. Visst man hamnar inte på gatan men livet är meningslöst just nu. Jag har börjat bli sugen på att plugga men vem tar studielån vid 47 års åldern?

Jag vill gå en skrivarkurs men det kan man glömma. Jag har sjukersättning och det lika med slut på drömmar. Så jag får väl fortsätta att rulla tummarna i 35 år. Tack för ingenting. Ja jag är både bitter och uppgiven. Att hitta vettigt boende är kört också.

Annonser

Planer på förändring

Publicerat 23 mars, 2017 av aspergerblues

Ja jag har bott i den jommun jag bor i sedan 2013 och hit flyttade jag pga att jag blev kär i en man som numera är mitt ex. Jag behöver nu härifrån. Så nu söker jag bostad på en helt annan plats i landet. Har hittat ett gäng likasinnade knäppisar som vill ha mig närnare sig

Det är inte så bara att flytta när man har diagnos inom npf. Stödinsatser från samhället måste funka så det måste man kolla upp. Men gänget jag hittat är inne nps – sfären. Antingen med egen diagnis eller anhörig till personer med diagnos. Och vågar man inget står man helt still och det vill jag inte.

Singellivet plågar mig rätt hårt. Samtidigt får man inte verka desperat. Dessutom är jag nog för udda för att någon ska fixa en relation med mig. Jag får dokusera på vänner och katter istället.

Vanmakt och frustration.

Publicerat 28 februari, 2017 av aspergerblues

Jag lever med en känsla av vanmakt och frustration sedan ett misslyckande till att ta itu med mitt liv. Det var en bra plan på papperet men allt gick åt skogen. Jag har börjat fundera uti ytterligare en plan men den känns oreslstisk. En isla puttrar i mig över att mitt liv aldrig går bra någon gång. Hela tiden dessa bakslag

Ingenting tycks gå som jag vill. Drömmar som spricker. Samhäklet som går i kras. Och jag är ständigt så förbannat trött. Det känns som att luvet dränerar mig på energi och jag kan ej vila bort tröttheten.När ska jag få leva någon gång? När? Ett värdigt liv känns som ett skämt inom mig. Vadå värdigt liv? Glöm det. 

Drömmar man får ge upp hela tiden. Nej jag tror inte längre på det här. Jag verkar inte har någon uppgift i livet så vad gör jag här? Varför är jag här ens? Jag verkar mest kunna ställa till med problem och skrämma bort folk. 

Mannen i inläggen

Publicerat 10 september, 2016 av aspergerblues

Nej jag är inte ihop med mannen jag skrev om i tidigare inlägg. Jag behöver en man som har likvärdig behåvningsprofil som jag och som problemfritt kan dtå den han är och kan svara för sig. Jag behöver en man som fixar att vara anträffbar och som fixar att komma vid avtalad träff.  Dessa krav uppfyllde inte mannen från dejtingsajten. Han är troligen för lågbegåvad. Han sa saker om sig som jag idag har dtora tvivel om dom är sanna. Jag tror inte längre på dom. Han har nog inget förstånd att förstå att man bör säga sanningen när man vill ha en partner. Jag tror att han får leva ensam. Tyvärr gäller samma sak mig. Den energin som krävs har inte jag tyvärr. Så jag har gett upp. 

Nä jag kan inte…

Publicerat 3 augusti, 2016 av aspergerblues

Nä jag kan inte. Leva utan dig. Kan det inte. Jag har fått känslor så nu kan jag inte. Skrev meddelande till dig sent igår och ett idag. Mitt hjärta har valt dig och då går det inte. Men nu har jag hemska kval. Tänk om du inte förlåter mig. Tänk om du ger upp mig vännen. 

Att leva ensam är inget jag vill. Ensamheten skrämmer mig. Ja jag vet, jag har saker att ta itu med men ensam orkar jag inte. Ensam vågar jag inte. Jag ber till dom högre makterna att det inte är kört. Snälla ge mig en chans till. Snälla….

När hjärtat väljer fel…

Publicerat 2 augusti, 2016 av aspergerblues

Då blev det slut nu då. Måste hitta ett sätt att glömma dig. Gråt och gå vidarw brukar det heta. Som hsp är det inte så lätt att klippa av. Likt en tejpremsa klistrar du dig fast i mitt minne. Hela våren och hela sommaren har gått och allt som blev kvar är ett djupt sår. 

Många säger att allt du sa var lögner. Jag tror inte på dom. Men du måste ha något problem. För du verkar ha problem med att konversera. Att prata. Sum är du inte och heller inte döv. Så något annat måste det vara. 

Så nu blir jag enam. Mer ensam än någonsin.ja det varitt beslut. Varför känns det så fel när jag vet att det inte skulle fungera. Det gör så ont. Sluta älta säger folk. Men dom har fan ingen aning om vilken ruin jag har inom mig nu. Alla har sina sätt att bearbeta sorger och besvikelser på. Jag skriver detta för detta är min blogg. Orkar ingen läsa det kvittar det. Jag skapade bloggen mest för min egna skull.

Jag slits sönder

Publicerat 9 juli, 2016 av aspergerblues

Jag slits sönder. Jag vet att det är något som inte stämmer och du vågar inte prata med mig. Du svarar mig med korta fraser som inte säger mig någonting. Om jag ändå hade vetat vad som rör sig inom dig. Men du kan eller vill inte berätta. Jag gråter i förtvivlan för jag når inte fram till dig. Du är som en mur framför mig och du säger inte ett ord. 

Jag går sönder i tusen bitat. Vad ska jag säga? Eller vad ska jag göra? Tankarna mal inom mig och jag känner smärtan. Varför kan du inte prata med mig? Du är inte för blyg för att kramas men vad hindrar dig från att prata? Jag vill ha en ledtråd. En liten ledtråd. Snälla säg nåt. Och ditt sätt att bara logga ut från samtalet. Hjälp mig någon. Snälla hjälp.